Om mig

Jag heter Yamile Månsson Lindgren och är journalist sedan 2006. Jag har arbetat som skrivande  reporter på ett tiotal dagstidningar som Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten, Eskilstuna-Kuriren och Blekinge Läns Tidning. Jag har också arbetat som programledare för P4 Blekinge på Sveriges Radio.

Genom åren har jag också verkat som frilansjournalist och då skrivit artiklar, reportage och krönikor för främst fackpress, bland annat Kriminalvårdens personaltidning Omkrim (då Runtikrim) och Polistidningen men har också gjort layout, text och bild till tryckta publikationer så som medlemstidningar till föreningar, årsberättelser och diverse program till bröllop och andra fester och evenemang.

 

Jag har också haft uppdrag som bokredaktör och manuscoach till oetablerade författare och organisationer och är även medförfattare till några böcker. Jag har gått en kurs i självbiografiskt och terapeutiskt skrivande.

Mitt intresse och engagemang för rättsväsendet och brottsofferstödjande och brottsförebyggande arbete är stort. Jag har läst kriminologi, rättskunskap samt suttit i styrelsen för RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, och varit kommunikatör för tankesmedjan Tryggare Sverige. I dessa sammanhang har jag haft förmånen att träffa, arbeta med och få förtroende från både brottsoffer och människor som verkar inom området.

 

Som adopterad 6-åring från Colombia och numera tvåbarnsmamma brinner jag också för samhällsfrågor som rör barn, utanförskap, psykisk ohälsa, samhällsbyggnation och integration. Jag har hållit föredrag på Adoptionscentrum och jag har också arbetat på HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn under den stora flyktingvågen 2015.


Men på luciadagen 2017 tog mina krafter slut. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och var borta från arbetslivet i nio månader. Trötthet, ångest, depression och utmattning – sådant som jag förr hade skrivit om och som jag trodde inte kunde hända mig – var nu min egen verklighet och vardag men påverkade inte bara mig utan även mina närmaste.

Det har varit kostsamt på många sätt men den här resan har lärt mig ovärderliga saker om mig själv. Den har hjälpt mig att lära känna mig själv, försöka välja och prioritera när det gäller saker att göra och människor att umgås med och har även lett till nya intressen. Jag har blivit en Garden girl som får glädje, paus och energi bland knoppar och blomster i trädgården, jag har gått en ny skrivkurs och jag har lärt mig nagelteknologi och gjort en egen hobbysalong hemma.

 

Sedan tonåren har mitt motto alltid varit ”Vill man så kan man” och orden har också varit något som jag verkligen har levt efter. Tack vare det tankesättet har jag många gånger uppnått mina mål och drömmar i både arbetsliv och relationer men i backspegeln ser jag att mottot också har påverkat mig negativt utan att jag har varit medveten om det.

Min vilja har varit lite för stark. Min ribba har legat lite för högt och min omtanke för andra gjorde att jag glömde bort mig själv. När jag till och med negligerade såväl kroppens fysiska symptom som hjärnans trötthet och magkänslan inombords kunde det bara sluta på ett sätt. Jag tappade bort mig själv. Jag kraschade.

En av de första dagarna efter den där luciadagen beskrev jag själv situationen för mina närmaste:

 

”… då slutar jag med två nyhetsuppslag på raken.

Flaggan i topp. Jag själv på botten”.

 

I dag är jag tacksam för att jag kraschade. Tacksam för att jag har fått upp ögonen för vad som är viktigt, roligt och bra för mig. Tacksam över verktyg för att kunna prioritera och tacksam över insikten att jag inte längre tänker tillåta att varken jag själv eller andra – vare sig i arbetslivet eller i privata relationer – behandlar mig illa eller tar mer än vad de ger.

Jag är också tacksam mot min man, barn och närmaste vänner för att jag har fått den här tiden till att läka och hitta mig själv. Fast jag föll så landade jag i slutändan mjukt och det är tack vare dem.

 

Den här pausen har fått mig att vilja ändra min arbetssituation. Jag vill att den ska utgå mer från mina egna villkor och behov och därmed gör så att energin räcker även efter arbetstimmarnas slut. Jag vill också hjälpa och inspirera andra att stanna upp och hitta tillbaka till drömmar som glömts bort när livet kom emellan.

Därför tar jag det här steget att ändra inriktning och öppna nya dörrar så att mitt yrke inte begränsas till att bara vara journalist.

Mitt motto är inte längre ”Vill man så kan man” och nu kan jag säga att jag inte tycker om att beskrivas som stark. Den som blir utbränd har nämligen varit stark för länge.

 

I dag har jag inget motto men jag bär med mig ett uttryck som jag tycker mycket om. Det binder samman det som var före kraschen och det som kommer nu:


”Goals are dreams with deadlines!”


Så vad är din dröm och din tanke?

Och hur kan jag hjälpa dig att konkretisera det och ta dig i mål?

 

 

Välkommen att kontakta mig!